Privat eller offentlig finansiering av konst?

Privat eller offentlig finansiering av konst?

Hur konst skall finansieras är alltid ett het ämne inom konstvärlden, och inte minst bland politiker och väljare.

Det är sant att det systemet vi har idag där kommuner, staten och EU står för en majoritet av finansieringen inte alltid slår rätt. Dessvärre finns det ingen som granskar kvalité och det är snarare regel en undantag att konstverk beställs med ett visst politiskt perspektiv med slagsida åt vänster.

Ett av många snedsteg i närtid som hotar allmänhetens förtroende för konstvärlden samt dess bidrag är exempelvis menskonsten som hängts upp i Stockholms stads tunnelbana. Att människor finner det löjeväckande, till och med äcklande är inte svårt att förstå. Vad härnäst frågar man sig, feakaliekonst?

Förr i världen finansierades konst primärt av filantroper eller konstnärers förmåga till att genuint inspirera människor. Det vill säga konstverken var av en sådan dignitet att privatpersoner var villiga att med egna medel köpa det som konstnärer producerat. Idag ter sig detta smått revolutionerande som företeelse – Att vad som är kvalité skall bestämmas av marknaden och därefter prissättas. Onekligen skulle det skapa ramaskri bland konstnärer vilka likt grisar är vana att vältra sig i bidrag ifrån staten likt svinnets förkärlek till dynga.

Det märkligt inte fler använder sig av exempelvis företag som mecenater. De flesta har kontor, de flesta skulle därtill sannolikt uppskatta att god konst pryder deras väggar istället för planscher ifrån IKEA.

Vi råder den hågade konstnären att söka sig till sådana här möjligheter själv. Det är inte svårare än att söka på exempelvis Solidinfo.se och gå igenom bolag med höga marginaler och vilka kan tänkas vara intresserade av kvalitativ konst som t.ex. Zensum eller liknande bolag.